Tio böcker

Konstaterade precis att jag kommit halvvägs i kaosutmaningen, tjohej! Hittills har listan varit ganska lätt, har alltså läst sammanlagt tio böcker i år och alla dessa har jag kunnat pricka in i utmaningen. Har över lag haft snabbare lästakt än i fjol (hade läst sex böcker fram till april) vilket jag har dystopikursen att tacka mest för – sju av de tio böcker jag läst ingår i kursen. 

I väntan på recensioner postar jag här en lista över de böcker jag läst i den ordning ja läst dem, och vilken utmaningspunkt som böckerna hänvisar till. KU står naturligtvis för kaosutmaning.

1. Under det rosa täcket. Om kvinnlighetens vara och feministiska strategier (1996) av Nina Björk. KU nr. 35 – Läs en bok med en bok på omslaget.

2. The Time Machine (1895) av H. G. Wells. KU nr. 5 – Läs en bok vars omslag är mestadels grön. 

3. Brave New World (1932) av Aldous Huxley. KU nr. 38 – Läs en bok på annat språk än svenska.

4. We (1921) av Jevgenij Zamjatin. KU nr. 3 – Läs en bok som är skriven av en nu avliden författare.

5. Salamanderkriget (1936) av Karel Čapek. KU nr. 31 – Läs en bok med ett djur i titeln.

6. Kallocain (1940) av Karin Boye. KU nr. 19 – Läs en bok vars originaltitel är på svenska.

7. The Book Thief (2005) av Markus Zusak. KU nr. 11 – Läs en bok som kommer på film under 2014 eller 2015.

8. Darling River (2010) av Sara Stridsberg. KU nr. 28 – Läs en svensk bok med titel på annat språk.

9. The Handmaid's Tale (1985) av Margaret Atwood. KU nr. 25 – Läs en bok från ett, för dig, nytt förlag.

10. The Children of Men (1992) av P. D. James. KU nr. 32 – Läs en bok vars författare har bokstaven S i både för- och efternamn.

 

Publicerad 09.04.2014 kl. 11:20

Om att omskapa "kvinnan" och "kvinnlighet"

För det första – hej bloggen! Jag finns, jag lever, jag skriver, hurra! Sådär, moving on:

Under det rosa täcket. Om kvinnlighetens vara och feministiska strategier (1996) av Nina Björk

Läst 13.12 - 12.1
Kaosutmaning nr. 35 – Läs en bok med en bok på omslaget

Inom svensk feministisk litteraturtradition har denna bok fått en väldigt stark kultstatus. Detta vittnar omslagsbilden om – hur allt fler kvinnor blev feministiskt övertygade av den och bar den med sig överallt, såväl bokstavligt som metaforiskt kan jag tänka mig. Och faktiskt, för någon vecka sedan plockade en studiebekant upp denna bok ur sin tygkasse och visade upp den för mig och log ett inspirerat leende. Ännu 20 år efter att den kom ut första gången fortsätter boken att peppa och fascinera.

Och visst är det en väldigt bra och klok bok. Den påminner till stilen lite om Fanny Ambjörnssons Rosa – den farliga färgen (har bloggat om den här), en icke-skönlitterär och reflektiv text som ändå är lätt att ta till sig. I boken vill Björk komma åt vad det är som döljer sig under det "rosa täcket" – vad är det som ligger bakom de snäva föreställningar om kvinnan som finns i samhället? Jag gillar starkt Björks sätt att ifrågasätta och omkullkasta invanda ord och uttryck, som till exempel just ordet "kvinna". Vilka associationer väcker ordet och vad betyder dessa? Vad är en kvinna, egentligen? Dessa och andra feministiska frågor vidrör Björk genom skarpa analyser av bland annat Virginia Woolfs Orlando (1928), Ridley Scotts Thelma & Louise (1991) och könskvoteringsdebatter. Det som Björk efterlyser med boken är en feminism bortom Kvinnan med stort k, en feminism som rör sig bort från en biologiserande syn på vad kön är mot en frigörelse från fasta könskategorier.

Att förändra vår "kvinnliga identitet" är samtidigt att förstöra den – och är därmed ett steg på vägen mot det som jag ser som feminismens nuvarande utmaning: att upplösa "kvinnan", att skriva om, för att en dag inte skriva alls, hennes "rätta" livsmanus. Om vi på allvar tror att "kvinnlighet" är någonting historiskt och politiskt, så måste vi också tro att det står i vår makt – som samtida historiska och politiska varelser – att omskapa den.

Publicerad 30.03.2014 kl. 19:02

Kaosutmaningen 2014

I år tänkte jag ta mig an Kaosutmaningen. Det är fråga om en läsutmaning som går ut på att läsa minst 20 böcker från nedanstående lista. Hittade utmaningen hos Madness.

1. Läs en bok som har en hbtq-huvudperson.
2. Läs en bok med en månad i titeln.
3. Läs en bok som är skriven av en nu avliden författare.
4. Läs en bok med frukt i titeln.
5. Läs en bok vars omslag är mestadels grön.
6. Läs en bok med ett tvillingpar på omslaget.
7. Läs en fristående bok.
8. Läs en bok skriven av ett författarpar.
9. Läs en bok med en fyr på omslaget.
10. Läs en bok som har över 500 sidor.
11. Läs en bok som kommer på film under 2014 eller 2015.
12. Läs en bok av en debutförfattare.
13. Läs en bok först publicerad före år 1900.
14. Läs en bok skriven/publicerad under pseudonym.
15. Läs en bok vars omslag är mestadels gul.
16. Läs en bok av en asiatisk författare.
17. Läs en bok som handlar om att resa.
18. Läs en bok skriven av en Nobelpristagare.
19. Läs en bok vars originaltitel är på svenska.
20. Läs en bok med en av de fyra elementen på omslaget.
21. Läs sista boken i en trilogi/serie.
22. Läs en bok med ett eller flera personnamn i titeln.
23. Läs en bok med marint tema på omslaget.
24. Läs en bok om krig.
25. Läs en bok från ett, för dig, nytt förlag.
26. Läs en bok med fler än två huvudpersoner.
27. Läs en novellsamling.
28. Läs en svensk bok med titel på annat språk.
29. Läs en bok du blivit tipsad om på en bokblogg.
30. Läs en lånad bok.
31. Läs en bok med ett djur i titeln.
32. Läs en bok vars författare har bokstaven S i både för- och efternamn.
33. Läs en bok som inte utspelar sig i stadsmiljö.
34. Läs en bok först publicerad år 2000.
35. Läs en bok med en bok på omslaget.
36. Läs första boken i en trilogi/serie.
37. Läs ett seriealbum.
38. Läs en bok på annat språk än svenska.
39. Läs en August-vinnare.
40. Läs en bok med mat på omslaget.

Publicerad 06.01.2014 kl. 19:54

Böcker 2013

Egalias döttrar av Gerd Brantenberg
My Friend Dahmer av Derf Backderf
The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde av Robert Louis Stevenson
De siamesiska kusinerna av Annika Sandelin
En lycklig liten ö av Lars Sund
The Sandman vol. 1: Preludes and Nocturnes av Neil Gaiman
The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald
Rosa – den farliga färgen av Fanny Ambjörnsson
The Summer Without Men av Siri Hustvedt
We Have Always Lived in the Castle av Shirley Jackson
Hatet. En bok om antifeminism av Maria Sveland
Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri
Lola uppochner av Monika Fagerholm
Eksil av Jakob Ejersbo
Dette burde skrives i nutid av Helle Helle
Like sant som jeg er virkelig av Hanne Ørstavik

16 böcker 

Fem fler böcker än i fjol. Känns dock fortfarande väldigt, väldigt lite. Måste medge att jag inte varit särskilt bra alls på att läsa några sidor nöjeslitteratur varje kväll som jag lovade för ett år sedan. Ajaj. Nåja, i år ska jag ge det ett nytt försök! Stänga av datorn absolut senast kl. 22 och läsa innan jag lägger mig. Tänker också minimera mitt slösurfande på internet i år. Här märkt att det är väldigt förslappande. 

För övrigt är jag väldigt pepp inför de böcker jag kommer att få läsa under de fem följande månaderna. Ska nämligen gå en kurs som kommer att behandla en av mina absoluta favoritgenrer inom litteratur, nämligen dystopier. Awesome!

Publicerad 01.01.2014 kl. 20:05

Om tankar kring verklighet

Like sant som jeg er virkelig (1999) av Hanne Ørstavik
Läst 8.11 - 18.11
Modern nordisk roman

Handlar om Johanne, en 19-årig kristen psykologistuderande som en morgon upptäcker att hon är inlåst på sitt eget rum, i lägenheten hon bor i tillsammans med sin mamma. Romanens handling är uppbyggd av de tankar som Johanne tänker i sin instängdhet: om hennes förälskelse till musikern Ivar, förhållandet till hennes mor och henne själv. 

Det tema som i huvudsak behandlas i den här romanen är verkligheten. Hur kan en veta vad som är verkligt och sant? Johanne är över lag väldigt osäker på hur hur hon ska tänka om saker och ting. Det förefaller som att Johanne dras mellan olika, rentav konkurrerande poler. Dessa poler fungerar sedan som förklaringar på hur verkligheten kunde fungera, och hur Johanne ska förhålla sig till verkligheten. Ett exempel på två tydliga poler som Johanne dras mellan är Gud och psykologin. Kan Johanne anförtro sig åt en Gud som vet vad som är bäst för henne, eller är det bättre att genom psykologiserande resonemang förklara vad som sker inom henne?

En liknande konkurrens går att finna även mellan Johannes mamma och Ivar. Ena stunden är Johanne störtförälskad  i Ivar och kan inte tänka på något annat, andra stunden är hon ytterst misstänksam mot honom. Mycket av denna misstänksamhet grundar sig i Johannes oro och nervositet kring vad mamman ska tycka om Ivar. Som när Johanne hämtar hem honom för första gången och han har med sig en flaska vin som present, och Johanne bestört undrar för sig själv om han kunde bli alkoholist. Mammans närvaro utgör en sorts referensram för Johanne, hon utgår ifrån mammans potentiella tankar om Ivar och låter sedan dessa tankar påverka och förändra hennes egen syn på honom.

Johannes tankar om saker och ting präglas alltså av en stark ambivalens, de kan kanske vara på ett sätt men kanske också på ett helt annat. En fast hållpunkt och kraftkälla i livet kan plötsligt ifrågasättas – är detta verkligen viktigt och bra för mig? Den här boken gav upphov till en hel del snåriga (och rätt ångestfyllda) tankeställare angående verklighetsbegreppet. Finns det en objektiv värld, ett visst ”på riktigt” utanför oss eller är det bara våra tankar kring verkligheten som är verkliga? Kan jag lita på att mina egna tankar och känslor är sanna? 

Håpløse fantasier, Johanne, forhold deg til virkeligheten, til det du kan påvirke og gjøre noe med. Elsk selv. Det eneste jeg egentlig kjenner, det eneste jeg kan stole på, er min egen styrke, min egen arbeidskraft. Kroppen min er full av muskler, den skal bære meg, jeg er slaven min. 

Publicerad 27.12.2013 kl. 18:05

Om psykologiserande läsningar

Dette burde skrives i nutid (2013) av Helle Helle
Läst 7.10 - 11.10
Modern nordisk roman

Handlar om 19-åriga Dorte som är inskriven på universitetet i Köpenhamn, men som inte ägnar sig åt sina studier. I stället flyter hon planlöst omkring i sitt hem, på gator och kaféer. Det ”händer” inget konkret under romanens gång, utan den är snarast en enda lång beskrivning av så kallade vanliga vardagsföreteelseer. 

Jag skulle beskiva den här romanen som lågmäld och lakonisk. Den är skriven i jagform på en korthuggen och rak prosa, och kapitlen (som enbart är försedda med siffror) är oftast inte mer än några sidor långa. På ett närmast upplistande sätt beskrivs Dortes vardag: hur hon dricker kaffe, tar en promenad och funderar på framtiden – allting beskrivs som precis lika viktigt. Speciellt mekaniska och till synes meningslösa detaljer får mycket utrymme i romanen. Detta gör att det hela tiden finns en liten distans mellan läsaren och Dorte och det blir svårt att avgöra vem hon är och hur hon egentligen upplever sin tillvaro.  

Den här boken orsakade något jag vill kalla en litteraturvetenskaplig aha-upplevelse hos mig. När jag läste boken irriterade jag mig en hel del på huvudpersonen, jag kände mig rastlös och frustrerad för att hon inte "gjorde" någonting med sitt liv och levde så orutinerat. När vi sedan diskuterade boken under ett seminarium i kursen Modern nordisk roman fick jag en hel del tankeställare. Det verkade som att jag och övriga kursdeltagare hade läst boken på ett liknande sätt – som att Dorte saknar en egen vilja och att hon "borde" ta sig i kragen och "göra" något konkret med sitt liv. Här var vår lärare väldigt ifrågasättande. Varför "borde" Dorte "göra något" alls? Är det något hon själv uttrycker i texten? Var i texten framkommer detta i så fall?

Det visade sig att det med den här boken var svårt att hitta tydliga textuella exempel på hur Dorte upplever sin egen situation, vilket tyder på att min läsning till stor del är ett resultat av mitt psykologiserande, av att jag är så starkt indoktrinerad i normen om att en "borde göra något" med sitt liv för att inte klassas som en total loser. Visst, det är svårt (om inte omöjligt) att helt och hållet komma ifrån psykologiserande läsningar, men ifall psykologiserandet tar för mycket plats riskerar en som läsare att gå miste om stilistiska och berättartekniska aspekter i texten, som kan vara väldigt värdefulla.

Jeg købte en sodavandsis i kiosken og tog den med tilbage på klubværelset, jeg lå i sengen og spiste den. Der kom nogle rytmiske lyde fra værelset ved siden af. Jeg rejste mig og åbnede altandøren, jeg smed ispinden ned i buskadset. Jeg gik en tur. Jeg gik hjem. Jeg vidste ikke, hvor jeg skulle gøre af mig selv, eller hvordan jeg skulle fortsætte.      

Publicerad 18.12.2013 kl. 22:25

Om att vara grå inuti

Eksil (2009) av Jakob Ejersbo, läst 4.10 - 11.11. Ingår i kursen Modern nordisk roman. Handlar om Samantha – 15 år, vit och engelsk – som bott i Tanzania sedan hon var tre år gammal. Boken utspelar sig mellan åren 1983-1986 och skildrar Samanthas liv under denna period, som präglas av sex, våld, alkohol och droger samt en övergripande känsla av hemlöshet och främlingskap.

Medan jag läste den här boken tyckte jag den var helt sådär. Stilen föll mig inte i smaken särskilt mycket – boken är skriven på en mycket hård, rak och oförskönande prosastil som går hand i hand med själva intrigen. Jag störde mig ofta också på Samantha som person, främst hennes osysterlighet. Hon kritiserar andra tjejers utseende och beteende i syfte att hävda sig själv, vilket gör henne rätt självupptagen. 

När jag nu i efterhand ser på boken som helhet hittar jag en hel del tankeväckande och spännande saker att gräva i.  Tyckte det var speciellt intressant att undersöka dikotomierna svart-vit, Afrika-Europa, Tanzania-England och hur dessa porträtteras i romanen. I stället för att vara helt klar och tydlig är skillnaden snarare grumlad, vilket framkommer i den kulturella hemlöshet som Samantha upplever. Hon är en främling var hon än befinner sig – i Tanzania i och med hennes vithet, och i England där hon inte varit rent fysiskt på över tio år i och med hennes inre tanzanier. Hon kompenserar sin kulturella rotlöshet med attityd och sitt fartfyllda leverne, vilket eskalerar allteftersom handlingen fortskrider. Kort sagt beskriver den här boken ett exiltillstånd som äger rum både på ett individuellt och ett globalt plan.

Min studiekompis har också skrivit om boken här.

”De dræber mig.”
”Hvem?”
”De hvide mennesker.”
”Hvilke hvide mennesker?”
”Englænderne. De hvide mennesker i England.”
”Hvorfor?”
”Fordi jeg er ... jeg er for meget neger.”
”Du er hvid,” siger
mama Hussein. ”De kan ikke se på dig, at du er neger.”
”Hvid udenpå. Indeni er jeg helt ... grå.”

Publicerad 09.12.2013 kl. 22:26

Om språkliga experiment

Lola uppochner (2012) av Monika Fagerholm, läst 11.9 - 2.10. Ingår i kursen Modern nordisk roman. Handlar om den fiktiva staden Flatnäs och människorna som bor där. Boken utspelar sig i två olika tidsperioder, dels år 1994 då mordet på den 17-åriga Flemming Pettersson äger rum, dels år 2011 då Jana Marton, hon som hittade Flemmings lik, återvänder till Flatnäs för att delta i en middag hon blivit inbjuden till. Minnen från det förflutna som tränger sig på. Och just det – trasdockan Lola uppochner som alla pratar om. And all that jazz.

Detta måste vara en av de mest enerverande läsupplevelser jag någonsin haft. Hade mina aningar om hurudan sorts läsupplevelse detta skulle bli – har läst Den amerikanska flickan (2004) av Fagerholm då jag var 15, och började på Diva (1998) för några år sedan. Fagerholms sätt att skriva är väldigt experimentellt och fragmentariskt och gör läsaren rätt så otrygg. Fagerholm är just ett sådant författarskap som tenderar dela läsarna i två vitt skilda läger. De som gillar hennes böcker, de som inte gillar dem. Jag tillhör definitivt det senare lägret.

Inte för att jag över lag inte skulle gilla språkligt experimentella böcker. Har till exempel läst två romaner av Sara Stridsberg som jag gillade, Happy Sally (2004) och Drömfakulteten (2006). Hon om någon är en författare som genom språkliga och berättartekniska experiment utmanar läsaren till en annan slags läsning än den trygga, där en hänger med och ser den röda tråden tydligt och klart framför sig. Ibland är det spännande att utmanas som läsare, men jag vill ändå kunna förstå varför formen finns där. Det gör jag inte i Lola uppochner.

Kort sagt är språket väldigt hackigt. Korta meningar, kursiverade passager och en överanvändning av ord såsom "men", "eller" och "liksom" vilket skapar ett starkt tvivel hos mig som läsare och en känsla av att hela tiden stampa på stället. Det är helt enkelt för mycket, och inte bara språkligt utan på andra plan. Bland de över 30 karaktärer som finns med i boken kan jag inte egentligen kalla någon för huvudperson och det är väldigt svårt att hålla reda på allihopa. Handlingen spretar helt för mycket för att jag ska kunna skapa en kontakt till något som skulle driva mitt läsande. Därtill är romanen nästan 500 sidor lång. Är rätt förvånad över att jag lyckades läsa ut hela boken, faktiskt.

Men, men – det var ju inte hennes historia, hade inte varit det, inte den... den... den hade börjat någon annanstans, eller... kanske just där, men ändå, en annan.
   Inte alls lika tydlig, hur än allt det där – det varit grymt. Men med så mycket annat i sig, grumligt också.   

Publicerad 30.11.2013 kl. 16:29

Litteratur är livet

And if credibility in fiction has always been measured in terms of the reference to the "real" world, in the postmodern era one can no longer say that the world of cement, concrete, or steel is more real than the world of paper and ink.

- ur Geocriticism av Bertrand Westphal 

Publicerad 18.11.2013 kl. 21:29

Om en osympatisk berättare

Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri, läst 10.9 - 14.9. Ingår i kursen Modern nordisk roman jag går nu. Boken är en dagbokstext, skriven i jagform av 15-årige Halim, bokens huvudperson. I boken dokumenterar Halim sin vardag och syn på verkligheten, som i korthet utgörs av ett mycket starkt avståndstagande till allt vad svenskhet innebär. Boken är även skriven på så kallad förortssvenska.

Är lite kluven angående vad jag tycker om boken. Något jag hade väldigt svårt för var huvudpersonen som är helt sjukt jobbig och osympatisk. Han omnämner sig ofta i tredje person, är dryg och omogen och har en hel del homofoba och antifeministiska tendenser. Som läsare kastas jag rakt in i hans trångsynta världsbild där endast hans synpunkt råder – jag tvingas även anpassa mig till hans språkbruk. Samtidigt kan jag tycka att det är snyggt och effektivt gjort och det uppstår en intressant omsvängning av maktstrukturer i och med att Halim på olika sätt ger sig själv tolkningsföreträde. Här är det Halim som är främlingsfientlig medan svenskheten framställs som det andra. Och jo, förstår också att Halim snarare ska betraktas som en antihjälte, men mjeh. Tycker inte han utvecklas särskilt mycket egentligen. Så jo, spännande berättarperspektiv men mindre spännande berättelse. 

Men idag jag har filosoferat fram det finns också en tredje blattesort som står helt fri och är den som svennarna hatar mest: revolutionsblatten, tankesultanen. Den som ser igenom alla lögner och som aldrig låter sig luras. Ungefär som al-Kindi som knäckte alla koder och skrev flera tusen grymma böcker om astronomi och filosofi men också om musik och matte. Förra terminen jag var nog mest knasaren men från nu jag svär jag ska bli tankesultan.

Publicerad 24.09.2013 kl. 14:56

Om att aldrig någonsin låta sig tystas

Hatet. En bok om antifeminism av Maria Sveland, läst 12.8 - 23.8. En undersökning av det alltmer legitimerade hatet mot feminister som ökat märkbart under den senaste tiden, med fokus på situationen i Sverige. Boken är uppbyggd av diskussioner kring bland annat antifeministiska bloggare och olika händelser som resulterat i antifeministiska hatstormar, däribland Turteaterns uppsättning av Valerie Solanas SCUM-Manifestet. Det förekommer även kortare, mer skönlitterärt formulerade partier där Sveland beskriver känslorna kring de hot- och hatmejl som riktats till henne personligen.  

Den här boken motsvarade mina förväntningar rätt långt. Är bekant med en hel del från förut så själva läsningen var inte särskilt omtumlande och överraskande för mig, men det är tydligt och effektivt hursomhelst. Sveland visar hur feministhatet inte bara är en produkt av enstaka galna, bittra män på Flashback, utan en del av ett större nätverk med kopplingar till högerextremistiska tankegångar. Att till synes små enstaka fall tillsammans synliggör en större bild, en trend av hat som bör tas på största allvar. Här var det väldigt skönt att upptäcka att jag i stället för att känna mig uppgiven och förlamad av allt hat som beskrivs i boken snarare känner mig stärkt och peppad, att nu banne mig ska det kämpas! Vi måste tala ännu högre för att poängtera vikten av solidaritet och medmänsklighet – med andra ord exakt det som feminismen handlar om.

Rekommenderar varmt Svelands sommarprat från i år! Det hittar ni här.

Kvinnors kamp för frihet och mänskliga rättigheter har alltid mötts av motstånd, organiserat och oorganiserat. Ibland med fysiskt våld. Så har det sett ut sedan den första vågens feministiska kamp formulerade sitt krav på kvinnlig rösträtt. Ännu längre tillbaka i tiden kallades kvinnor som utmanade makten för häxor och brändes på bål. Patriarkatets svarta historia är full av exempel på motstånd mot kvinnor som tagit sig olika uttryck i olika tider och olika samhällen, men i grund och botten har det alltid handlat om makt. 

Publicerad 24.08.2013 kl. 12:21

Om vardagsmagi och rädsla för förändring

We Have Always Lived in the Castle av Shirley Jackson, läst 23.7 - 11.8. Handlar om 18-åriga Merricat som bor tillsammans med sin storasyster Constance och sjuke farbror Julian. Ända sedan Constance sex år tidigare blivit frikänd för mordet på de övriga familjemedlemmarna har trion levt ett isolerat liv, men ändå nära inpå den yttre världens hån och hat. Med hjälp av enkla rutiner, ordens magi och symboler i omgivningen skapar Merricat ett skyddsnät kring sig själv och sina två resterande familjemedlemmar, som dock snart rubbas i och med en släktings plötsliga ankomst. 

Hade inte hört talas om Shirley Jackson innan min syster tipsade mig om den här boken. Och nu har jag som plan att läsa mer av Jackson – boken var ruskigt bra. Mycket fint och flytande språk, härligt spänd och väntansfull atmosfär och hög igenkänningsfaktor på vissa punkter. Ni vet när man ibland tänker saker i stil med: "om jag hoppar i varje vattenpöl på väg hem kommer det där jobbiga inte att hända" – att vardagliga ting i ens omgivning är en sorts tecken som påverkar ens framtid och måste avkodas på ett visst sätt? We Have Always Lived in the Castle är full av denna slags vardagsmagi som kanske är helt banal men ändå så otroligt verklig. Merricats besatthet av att avkoda omgivningen blottar hennes starka rädsla för förändring och vilja att hålla kvar saker som de alltid har varit. Ordet alltid, som finns i bokens titel och som upprepas under berättelsens gång, är för övrigt väldigt fascinerande och understryker den förändringsskräck som påträffas i boken. Vid sidan om förändring behandlar boken även främlingsfientlighet och utanförskap där gränsen mellan "vi" och "dom" inte alltid är helt entydig. På samma gång magiskt och verkligt, sjukt välskrivet och spännande – en ny favorit med andra ord!

Denna upplaga innehåller även ett intressant efterord av Joyce Carol Oates. Och här kan ni läsa min systers läsdagboksinlägg om boken.

There was no change coming, I thought here, only spring; I was wrong to be so frightened. The days would get warmer, and Uncle Julian would sit in the sun, and Constance would laugh when she worked in the garden, and it would always be the same.

Publicerad 11.08.2013 kl. 16:30

Ett brett spektrum av kvinnoporträtt

The Summer Without Men av Siri Hustvedt, läst 6.7 - 14.7. Handlar om Mia Fredricksen, en 55-årig poet vars man plötsligt meddelar att han vill ha en paus efter 30 års äktenskap, för att förkovra sig i sin förälskelse i en yngre kvinna. Sårad och nedbruten åker Mia till sitt barndomshem där hon kommer i kontakt med kvinnor från olika generationer – åldrade änkor, hennes unga gifta granne och flickor i begynnande tonåren – och de berättelser som präglar deras liv.

Vid sidan om den här konkreta huvudintrigen handlar boken på rent allmänna plan om en hel del annat. Och då inte bara om kärlek och äktenskap, utan även om klyftorna mellan män och kvinnor, människans förmåga till förändring och tid. Faktiskt fräscht med en bok som presenterar så gott som hela skalan av kvinnoåldrar och -roller, tyckte det var väldigt intressant att jämföra de olika kvinnogenerationerna och de sociala koder och narrativ, berättelsestrukturer, som präglar dem. På detta sätt tangerar romanen även livscykeln som sådan, och hur våra erfarenheter förändrar vårt perspektiv på livet. 

Har dock vissa svårigheter för Hustvedts sätt att skriva. Medan vissa formuleringar är helt spot on är andra lite väl komplicerade och utdragna och det förekommer en hel del släng med latinska uttryck och namedropping av kända filosofer. Lite show off intellektuellt, alltså (eller är det bara för att jag själv inte har koll på alla dessa uttryck och tänkare som jag igen en gång känner mig dum och löser det hela med att fnysa åt det? Ack, du stolta ego som ger sig till känna.). Så kort sagt: insiktsfullt och klokt, men med vissa minus i tonen.

I wailed and shrieked and beat the wall with my fists. I frightened him. He wanted peace, to be left alone to go his own way with the well-mannered neuroscientist of his dreams, a woman with whom he had no past, no freighted pains, no grief, and no conflict. And yet he said pause, not stop, to keep the narrative open, in case he changed his mind. A cruel crack of hope.

Publicerad 31.07.2013 kl. 12:06

Inte en färg bland andra

Rosa – den farliga färgen av Fanny Ambjörnsson, läst 15.4 - 2.5. En kulturvetenskaplig studie om den antagligen mest laddade färgen i samhället. 

När jag köpte den här boken under ett studiebesök i Stockholm på våren var det någon som beskrev den som "riktigt sjyst nöjesläsning". Och det kan jag skriva under. Ambjörnsson visar tydligt hur rosa ingalunda "bara" är en färg, utan en färg som i allra högsta grad ​synliggör strukturer knutna till bland annat genus, klass och etnicitet. Färgen är föränderlig och mångsidig och symboliserar olika saker i olika sammanhang – å ena sidan flickig och gullig, å andra sidan äcklig, billig och "white trash". Eller som en markör för styrka och aktivism, som i queerfeministiska sammanhang. Vid sidan om den konkreta färgen i sig diskuterar Ambjörnsson även jämställdhet och normer över lag och på vilka sätt dessa formar vårt tänkande. Mycket behaglig, intressant och stimulerande läsning, det här! 

För ju mer man dyker ner i ämnet, desto tydligare blir det att rosa inte alls är harmlöst och ofarligt. Snarare fungerar färgen som en ytterst verksam social motor. Den organiserar och sorterar relationer och identiteter, skapar inne- och uteslutningar och genererar motstånd. Inte minst kan den betraktas som en arena för förhandlingar om makt och utrymme.  

Publicerad 29.07.2013 kl. 10:40

En icke-recension om det skenbart glamorösa

The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald, läst 26.3 - 19.5. Handlar om den mystiske miljonären Jay Gatsby och hans lyxiga leverne på Long Island år 1922. Romanen är dock rätt dyster och ger ingen romantiserande bild av 20-talet, utan tar i stället fasta på det som är dolt under den glamorösa fasaden.

Jag måste ärligt talat medge att jag inte riktigt vet vad jag ska säga om den här romanen, vilket är otroligt pinsamt med tanke på att detta ska föreställa en recension av något slag. Dels läste jag boken ganska dåligt (var väldigt okoncentrerad och hade långa pauser i läsandet), dels "hände" det inget särskilt med mig när jag läste den heller. Kan bero på att den är en så pass hypead klassiker att jag förväntat mig att den ska vara något riktigt extra, och att jag sedan bara blivit förvirrad och känt mig dum när jag ändå inte fastnat för en bok man "borde" tycka om. Men varför känner jag så? Är det för att jag är litteraturvetare och därmed upplever att jag borde tycka på ett visst sätt om vissa böcker, att jag borde tycka på "rätt" sätt? Det om något är ju bara dumt och befängt.

Nåja. Citatet jag plockat fram är i alla fall fint, tycker jag, och beskriver ganska väl den glamorösa fasaden jag nämnt ovan och hur skenet ofta kan bedra. Låt det inspirera er, läs boken och tyck för all del precis vad ni vill om den! 

He must have looked up at an unfamiliar sky through frightening leaves and shivered as he found what a grotesque thing a rose is and how raw the sunlight was upon the scarcely created grass. A new world, material without being real, where poor ghosts, breathing dreams like air, drifted fortuitously about... 

Publicerad 17.07.2013 kl. 12:52

En litteraturvetares virtuella läsdagbok.